mkrf

Jag tror bloggandet har blivit en ny form av terapi. Man får allting på svart och vitt. Det finns forum för allt nu för tiden. Man känner ofta, i alla fall jag, "oj vilken bortkastad dag, vad har jag gjort?", men när man får chansen att skriva upp vad man gjort, för att dela det med andra, märker man ganska snart att det är en hel del. Då tänker man snarare "hur hinner jag med allt?". Man har varit i skolan, något man tar förgivet, man har varit på alla rep inför projekt, man har avklarat läxorna, och nu sitter man framför datorn, helt frivilligt dessutom, och delar med sig av sina åsikter och värdering och låter insperationen flöda.
Bloggar behöver inte bara handla om missvisande trendslavar som visar upp bilder av hur bra dom mår och hur fina dom är. Det kan handla om så mkt mer. Gör det du mår bra av.
Ofta känns det som att man visar upp en missvisande bild på en hemsida för att övertyga sig själv om att "det där är jag". Samma sak gäller median. Alla är inte perfekta. Fall inte för mediabrustet. Man måste fortsätta att vara källkritisk och komma ihåg att det som skrivs i tidningarna (bloggarna) kunde lika gärna vara skrivet av dig och mig. Vi är bara vanliga människor.