mkrf

Det var en sådan där perfekt kväll. Hade kommit hem efter att ha soundcheckat med ett underbart gäng, lite trött och sliten sådär, och så ställer han sig vid spisen och gör plättar. Jag hade ioförsig sagt att jag var sugen på det tidigare under dagen, men när klockan är halv elva och man är trött och sliten så kändes det inte självklart.

Under matlagningen blev det tango i köket till bra musik. Jag skulle inte kunna beskriva en bättre kväll.

Det är fantastiskt att en person av alla människor på hela denna jord kan göra en så glad. När man har det stressigt och är trött och nere, då finns det någon där som ett solsken i mörkret. Kliché-igt men sant. Man ska ta tillvara på det bättre. Man tar det ofta förgivet, men det är svårt att tänka på det, man kommer oftast på det först efter hur mkt det egentligen betyder. Jag är i alla fall glad att jag har kommit underfund med vad som betyder mycket nu och inte, vi går inte på höghstadiet längre med andra ord. Jag tror att vi alla har någonting dyrbart om vi bara tänker efter, men det är inte alltid lätt att komma på när man är i svåra tider.

Det skrev jag i Februari 2010. Det blev en lyckad konsert jag medverkade på, och Johanna och Emmelie gjorde ett suveränt jobb.

Mina dagar ser annorlunda ut nu.

Jag gick upp tidigt på morgonen för att få äta min frukost i lugn och ro. I samband med frukosten tog jag medicinerna, knäppte sömnigt på min dator för att se om någonting drastiskt hade hunnit hända då jag försökte få lite skönhetssömn.

Som vanligt var han inte vaken. Och ingenting speciellt har skett på mailen.

Det är som att man trodde att det ska flyga in ett mail med kärlek som kan bringa allt tillbaka.

Jag går till toaletten som ligger till höger om ytterdörren. Den är liten men charmig.

Jag möter min egen spegelbild, jag ser trött ut. Jag borstar tänderna, kammar ut mitt hår och tar där efter på mig jacka och skor. Jag checkar så att inte lamporna lyser och så att inte spisen står på. Allt är som vanligt, avstängt. Jag tar de första kliven utanför dörren denna dag.

Trappan känns ovanligt lång. Busshållplatsen ligger precis utanför dörren, men det känns som att den har flyttat någon mil bort. Bussen kommer i samma stund som jag kommer fram till busshållplatsen.

Väl på bussen sätter jag i lurarna. Jag lyssnar på Richie Kotzens låtar så som Losin my mind, fantasy, remember, so cold och made for tonight. Plötsligt kommer jag på mig själv, jag är alldeles blöt i ansiktet. Hoppas ingen märker någonting är min första tanke.

Saker jag saknar nu är de mest vardagliga sakerna man kan tänka sig. Att laga mat, och dansa fånigt i köket, att ta ett nattglas med mjölk tillsammans och veta att man inte ska behöva sova ensam och vara så nära dig utan kläder. Att säga gonatt och god morgon. Att se filmer som vi glömmer bort att vi har sett.

Att kunna veta att det inte gör någonting om det blir lite extra jobbigt på jobbet, för jag har i alla fall dig när jag kommer hem, tillbaka till Sverige, och snart är tiden slut här, och då kan vi vara tillsammans.

Det gör ont att gå och lägga sig i en tom säng och vakna i en ännu tommare. Att inte ha en helg med dig, när jag sätter mig i ditt knä efter en god bit mat. Att ens vilja äta mat. Jag var osminkad och trött, men vi brydde oss inte.